Vem är jag om jag inte är mina tankar?

Hur skulle det vara att leva ett liv utifrån den absoluta vetskapen att innehållet i mina tankar inte har något som helst med vem jag är att göra?

 

Vilka möjligheter skulle öppnas upp?
Vad skulle jag då vilja göra?
Vem skulle jag i så fall vara?

 

Det jag har hunnit lägga märke till under nästa fyra decennium som medskapare på denna planet, är att de flesta människor, (i alla fall i vår egen kultur) lever och relaterar mestadels utifrån tänkandet. Som jag ser det är tankarna en oerhört tranceinducerande aspekt av oss, där det är rätt snårigt och lätt att gå vilse. Tankarna säger vem jag är, vad jag gillar och inte gillar. Tankarna har kommit fram till ett set värderingar om livet och omvärlden. Tankarna kommenterar det jag upplever, gör, lägger märke till, det som har hänt och det som jag tror/vill/fasas över kommer hända framöver. Egentligen inte själva upplevandet av det eller de råa sensationerna i kroppen när sinnenas information landar i vårt jordskepp kroppen. Med varandra pratar vi oftast om hur vi har känt eller tänkt vid något annat tillfälle, eller hur vi vill uppleva nästa stund. Hur ofta pratar vi om det som faktiskt sker HÄR och NU?

 

– Hej!
– Hej, hur är det med dig?
– Ja, jag upplever en svagt pirrande sensation i magen när jag ser på dig. Jag märker att mina mungipor drar uppåt och det kommer ett leende i mitt ansikte. Känner kontakten med fötterna mot golvet. Hur är det med dig?
– Tack, jag känner en glädje som bubblar i bröstet när jag möter dig och du berättar hur du har det i vårt möte. Lägger märke till att min andning går ner i magen och får lust att krama om dig.

 

Eller:

 

– Hur är det, jag lägger märke till att du är lite blek i ansiktet och håller huvet lite lågt. Har det hänt nåt?
– Jag fick precis sparken och jag känner mig jävligt ledsen! Chockad faktiskt! Min andning är verkligen minimal, min kropp känns nästan som den är fryst, min mage helt sammandragen och det är helt kallt i mina ben, mina fötter. Jag märker att det snurrar en massa tankar om min chef och frågor om varför, hur och vad kommer hända med mig nu.
– Känns det ok att det är så, eller gör du motstånd mot det som händer för dig just nu?
– Jag ser reaktionerna i kroppen och samtidigt så har jag motstånd mot situationen – vill inte att det ska va så här! Jag älskar verkligen mitt jobb och vill fortsätta! Det bara pirrar i mina armar och bröstkorg och jag känner en lust att vilja ge därifrån. Blir ledsen, kommer tårar…
– Kan du tillåta den sorgen att få vara här?
– Ja… (snyft) Det känns ok, skönt faktiskt. Blir lugnare i magen och jag känner att andningen går djupare. Tankarna är inte lika intensiva nu, finns mer lugn.
– Ok. Skulle du vilja ge lite mer uppmärksamhet till det där lugnet?
– Ja… Det blir vilsamt liksom, i hela kroppen. Som en skön tomhet runt huvudet. Och magen är avslappnad. Känns som jag sitter i ett stort rum där allt bara är stilla..

 

Vi skulle inte få lika många historier av alla detaljer och händelser i våra vänners liv, en aspekt som såklart också är både viktig, intressant och kul, att veta mer om de man tycker om och är intresserad av. Men kanske skulle vi få uppleva mer liv, kontakt och närvaro med både oss själva och vår omvärld, när vi låter oss själva delta i en direkt omedelbarhet av livet, precis som det är? Att vi får möta oss själva och varandra utifrån det som faktiskt är sant här och nu, inte bara de kommentarer våra tankar skapar om det.

 

Sen är jag fortsatt nyfiken på, vem eller vad är det där som ser allt det som händer i min kropp, i min uppmärksamhet? Om nu inte mina tankar kan hjälpa mig med den vetskapen…

 

Leave A Comment