I fredags gjorde jag något som jag drömt om sen jag kom hem från min längsta meditationsresa någonsin, 1,5 år i Indien för tio år sen. Att meditera mitt i Stockholms värsta rusning.

På Facebook hade jag fått syn på nåt som kallas Meditation Flash Mob i London (senare förstod jag att det finns över hela världen!), där man arrangerar meditationsevent mitt i stan, öppna för alla att delta. De meddelar bara var och när, och sen kommer man dit och sätter sig tillsammans, utan att behöva känna någon, eller vänta på att någon ska guida en. Man bara sitter ihop. Kommer när man vill, och går när man vill, inom den bestämda tiden. När jag såg videon på YouTube blev jag så berörd, och fick till min lycka senare se att det även startat upp i Stockholm.

Så då kom jag alltså dit, på den bestämda tiden och platsen Centralstationen i Stockholm, mitt i värsta rusningen, vid “Spottkoppen”. Jag såg dessa för mig i stort sett helt okända ansikten som satt där så fridfullt när jag kom, strax efter utsatt tid. Jag satte mig också ner på golvet, och blundade.

Det var oerhört mäktigt att omfamna allt som var där i stunden. Har nog aldrig förr klarat av att stoppa upp så länge på en så intensiv offentlig plats, vara så närvarande och verkligen känna så tydligt – den intensiva energin av så många människor på en och samma plats, på väg någonstans, hur hela marken gungar när tågen kommer in, alla ljud, alla röster, all rörelse omkring… Hur först nervositeten fanns där i kroppen, och påverkan av att va mitt i den där smeten, rädsla, vad ska folk tycka… Så börjar jag småningom se att medvetenheten omfamnar även allt det. Omfamnar allt som finns inuti mig, och allt som finns omkring mig. Hur medvetenheten blir en enda stor rymd där allt får plats. Och när nästa person sätter sig bredvid mig, det känner jag bara, för helt plötsligt stillnar det, stillheten tätnar och friden infinner sig. Lyckan, glädjen, tacksamheten… Stillhet märks!

Jag satt sista tiden med ett leende på läpparna. Och när jag gick (för att gå på Lena Ph show på Cirkus!!), lämnade jag med så mycket kärlek och lycka i kroppen, och vetskapen om att vi kan göra en skillnad, fast vi “bara” är stilla… Kanske ses (känns) vi nästa gång det sker i Stockholm, 11/11 /11!?